Vi lämnade stan för 72 timmar fjällluft. Att det gjorde oss gott tror jag att vi alla kan skriva under på. Naturen måste vara det allra finaste och friaste vi har. Och ändå är det så många av oss som får alldeles för lite av det.
En tredagars Hiking Retreat tillsammans med Haglöfs och Intersport tog oss från Edsåsdalen till Vålådalen under några av septembers kanske allra finaste dagar. Morgonfrost och värmande sol. Sex timmar till fots om dagen och samtal om allt mellan himmel och jord. Det har ätits hönsbär, blåbär, kråkbär och tranbär. Tuggats på kåda. Badats i bäckar. Spanats efter renar. Och trampats i betydligt fler än en gyttjepöl.
Haglöfs – The greatest playground ever fick verkligen komma till liv.
Och någonstans där började jag fundera på hur märkligt det är att naturen för vissa snarare har blivit något främmande, eller till och med något som känns hotfullt. För efter bara några timmar ute så är det som raka motsatsen.
I TRE KILOMETER i timmen
När man går i fjällen saktar allt ner. Farten ligger på knappa tre kilometer i timmen. Och med en kamera i handen: kanske en och en halv. Men ganska snabbt verkar kroppen förstå att det inte är någon idé att skynda sig. Vi kommer inte fram snabbare för att vi stressar.
Så man börjar titta istället.
Böljande fjäll. Färger som redan hunnit slå om till höst. Lavar i mönster. Stigar som ringlar bort över fjället. Bäckar som bara fortsätter rinna. Växter som lever i symbios med varandra. Och så fjällens giftigaste växt. Stormhatt (googla den).
Och så börjar man märka de väldigt enkla sakerna igen. Att mat smakar exceptionellt bra efter 15 kilometer till fots. Att sömn kommer ganska naturligt efter en hel dag i frisk luft. Och att det faktiskt inte krävs särskilt mycket för att känna sig ganska nöjd.
FRÅN EDSÅSDALEN till LILL-OFFSJÖN
Vi började i Edsåsdalen och tog sikte på vår första topp: Lillvalen. Namnet låter blygsamt. 861 meter över havet kändes mindre blygsamt på vägen upp.
Efter en välförtjänt lunch fortsatte vi ner mot Lill-Offsjön, där en något trilskande bastu och tre mysiga små stugor väntade. Ingen el. Inget rinnande vatten. Precis allt vi behövde.
Kvällen bjöd på öppen eld, paella på en muurikka och en stjärnhimmel som gjorde det svårt att gå och lägga sig.
NÄR 10.00 blir 11.30
Nästa morgon skapades säsongens första snöboll samtidigt som frukosten dukades fram. Planerad avgång: 10.00. Faktisk avgång: 11.30. Men när solen värmer, kaffet är gott och hela poängen är att inte stressa spelar det förvånansvärt liten roll.
Vi vandrade vidare i bara t-shirt över Hållfjället och ner mot nästa läger. Där väntade en trerättersmiddag med "Wild dining experiences" innan vi kröp ner i tälten. Att ligga helt inbäddad i en sovsäck och lyssna på regndroppar mot tältduken är kanske inte för alla. Men närmare naturen än så är det svårt att komma.
ETT GÄNG VÄNNER
Sista dagen blev också den längsta. Över Ottfjället och vidare ner mot Vålådalen. Vida vyer. Renar över fjället. Höjdmetrar. Och en och annan snackspaus. Någonstans mot slutet blev det för första gången lite tyst i ledet. Tre dagar till fots började kännas i benen.
Vålådalens fjällstation tog emot oss med varm mat, en perfekt skotvätt och den där väldigt speciella känslan av att ha tagit sig någonstans för egen maskin.
Vi hade börjat resan som tretton personer lite nervösa inför ett äventyr. Vi avslutade den som tretton vänner med massa nya upplevelser. Kanske är det också en av sakerna naturen gör med oss. Skalar bort lite brus. Ger samtalen mer plats. Får saker att kännas enklare.
VI BEHÖVER naturen
Efter 72 timmar till fjälls är jag ganska säker på en sak: Vi behöver naturen.
Om naturen behöver oss är jag betydligt mer tveksam till. Men den behöver att vi låter den fortsätta vara just natur. Att vi använder den utan att förbruka den. Att vi lär känna den. Respekterar den. Och ser till att fler får möjlighet att upptäcka hur mycket som faktiskt finns där ute.
Så: Ut och lek. Naturen är till för oss alla.